Sitter på tåget norrut igen och reflekterar lite grann över min formsatsning den senaste veckan. Jag har tappat fokus. Ja, så är det. Det tar emot att erkänna men för att återfå den måste jag inse fakta.

Jag är nere i sockerträsket igen. Ett återfall. Ständigt sötsugen. Någonstans en likgiltig och nonchalant inställning till min satsning.

Häromdagen kommenterade min make sin brist på karaktär med något som jag nu har insett även stämmer otroligt bra in på mig. ”Sköter man bara kost och träning några veckor ser man ju resultat direkt. Det är så lätt!” Med det menade han att när man väl inser det, är det så lätt att släppa på allting för det är ju så enkelt att komma i form igen.

Precis där är jag nu. Jag har sett att träning och kost ger resultat. Bra sådana också, om man sköter alltig rätt. Kroppen börjar formas om mer och mer och det är plötsligt ganska kul att se sig i spegeln och beundra resultatet. 

Det är nu jag tycker det är ok att släppa på tyglarna lite. Ta en bulle till fikat redan på fredagen (fast jag har bestämt att lördag är min fria dag). Fortsätta med resterna av lördagsgodiset även på söndagen. Och denna vecka, en chokladbit till tågresan. En macka till frukost, den var ju redan färdigbredd. Bröd till lunchsalladen – bara för att det fanns. Hallå, vakna!! Ser du inte att du är på väg till de gamla mönstren igen?!

Detta är otroligt tungt och frustrerande. Jag skriver ner det här i ett sätt att bearbeta mina tankar. Och förhoppningsvis vakna till liv och återfå fokus innan det är för sent.

Träningen fungerar ok, även om jag även där har börjat sacka lite. Visst, jag får gjort mina pass och de flesta är faktiskt fortfarande intensiva och tuffa. Men jag känner att jag börjar bli lat och träningspass över 30min känns inte alls inspirerande eller lockande.

Maten sköter jag också ok, även om det inte är helt optimalt. Kanske lite mer kolhydrater än tänkt, framför allt cardio- och vilodagar, och inte fullt så mycket protein som jag skulle önska. Men i det stora hela kunde det vara mycket värre.

Det är sockret som är min bov, helt klart. När jag bara har rätt sinnesstämning kan jag älska att plåga mig själv, utsätta mig för frestelser, för jag vet att jag med min envishet övervinner sockersuget. Men jag är dessvärre inte i den sinnesstämningen just nu. Jag övervinner inte suget, det har helt kopplat greppet om mig.

Det blir till att fokusera på de mentala bitarna några dagar för att hitta tillbaka till det jag verkligen vill och för att återfå fokus…