Är inne på dag 13 nu och det har varit ett par tuffa dagar, på flera plan. En sak som jag blivit otroligt förundrade över är hur man ena dagen kan känna sig så otroligt stark, motiverad och okrossbar till att nästa dag vara nere på botten och tycka allt är så... blä...

 

Jag läste någonstans att "när man nått punkten då man bara vill ge upp - det är då resultaten börja komma". Det är väl också här den stora skillnaden är bland de som verkligen lyckas med sin satsning och de som inte gör det. Tyvärr får jag nog ta och erkänna att jag tillhör den senare skaran just för tillfället.

 

I söndags var vi hemma hela dagen, jag hade således hela dagen på mig att träna vilket resulterade i... ingen träning. Är det inte sjukt?! Jag var väldigt besviken efter vägningen på morgonen och istället för att tagga till och köra järnet för att få superresultat dag 20 drabbades jag av uppgivenhet och hamnade i "tycka synd om mig själv"-mode. Ingen träning och dessutom parkerad i soffan framför en film med en liten påse godis och några ostbågar på kvällen, med argumentet jag måste ladda om - imorgon är en ny dag (måndag)!

 

Igår började maken lite tidigare och jag hade därför inte möjlighet att träna på morgonen. Hade båda barnen hemma hela dagen och passade dessutom en av sonens kompisar framåt eftermiddagen. Det var full rulle från morgon till kväll och när kvällsmaten väl lagt sig i magen och barnen somnat fanns det inte på kartan att köra ett träningspass. Hamnade i soffläge framför film, denna gång med några chokladbollar från IKEA som tilltugg. Hallå, hur blev det så här?!?!? För tre dagar sedan hade jag aldrig kommit på tanken! Film, ja visst. Men något onyttigt till - inte en chans! Oavsett om mannen bredvid tuggar i sig en hel påse godis...

 

Känslorna är minst sagt lite i gungning, om det beror på FF eller någon hormonoblans vet jag inte. För vad som känns lite jobbigt just för tillfället (förrutom FF-pressen) är mitt föräldrarskap. Hur jag som mamma påverkar mina barn att utvecklas till starka och positiva individer. När jag tänker efter är jag oftast väldigt kort, grinig och irriterad mot mina barn. Det är nästan bara "nej", "gör inte si, gör inte så", "klättra inte där", "den får du inte röra" etc. Så otroligt negativt, hela tiden. Jag önskar att jag vore en glad mamma, som tyckte det var kul att leka massa fantasilekar med mina barn i timmar. Det är jag inte. Jag tröttnar efter 10 minuter. Hemskt är vad det är, mitt beteende alltså.

 

Och sen börjar jag fundera över resonemanget "jag förstår inte varför vissa skaffar barn" som jag ibland hör omkring mig när några mammor (ja, för det är oftast mammor) diskuterar föräldrar som lämnar tidigt och hämtar sent på dagis, har uppmärksamheten på telefonen istället för barnen på lekplatsen, inte engagerar sig i sina barn etc etc. Jag känner genast igen mig på flera punkter. Uppriktigt så tycker jag det är skönt att lämna sonen på dagis och har honom där den tiden han får vara där medan jag är föräldrarledig med dottern, hade det gått hade han gärna fått vara där lite längre. Jag pillar hellre på min telefon än klappar kakor i sandlådan. Jag stänger av öronen när den fyraåriga sonens mun går i ett utan en minuts uppehåll. 

 

Dåligt samvete får jag, helt klart, när jag tänker på hur det är. En ond cirkel blir det också. Utan engagemang från mamman - desto grinigare och trotsigare barn. Och ännu jobbigare situation som gör mig än mer irriterad... Måste bryta cirkeln och verkligen anstränga mig. Inbillar mig att det blir bättre när man är tillbaka på jobbet, får sin vuxna "egentid" där. För jag har ett stort behov av egentid. Jag känner mig nästan lite instängd att ha människor runt omkring mig som är så beroende av mig och min närvaro hela tiden, vilket ju barnen är (såklart). Å andra sidan, när jobbet är igång igen är det väl ganska naivt att tro att det inte kommer ta mitt fokus eften efter arbetstid. Mobilförbud i barnens närvaro och en planerad gemensam aktivitet dagligen med fullt fokus på mina barn är en fundering jag har. 

 

En annan sak som var lite jobbig, just med barnen, var när sonens kompis var här igår. De är bästa kompisar och leker jättemycket, varje dag, men mest utomhus eller hos kompisen. När det var tvugna att vara här hemma blev det väldigt tydligt att de inte tycker det är speciellt roligt att leka här. Eftersom dottern sov var jag lite låst här hemma. I någon slags protest blev det mest "förstörande" och "våldsamma" lekar där de rev upp och ner på sonens rum, kastade leksaker kors och tvärs, bankade och slog i väggar och dörrar. Inte de lugna rollekarna som jag vet att de leker hemma hos kompisen. Detta resulterade givetvis i massa tillsägelser eftersom jag inte tolererar den typen av lek här hemma. Då var det så klart ÄNNU tråkigare att leka här, när de bara blev tillsagda. Så fort kompisens föräldrar var hemma igen så rusade båda killarna dit. Och lämnade mig här hemma ganska uppgiven och väldigt ledsen. Varför är det så tråkigt att leka här? Jag vill inte tro att det har med vilka leksaker man har.

 

Mm, jobbiga tankar och funderingar har som sagt sysselsatt min hjärna. Imorse blev det dock ett bra pass, med löpning i bra tempo. Hoppas det är vändpunkten och att jag kan hitta fokus för kommande 17 dagar. Och prioritera engagerad tid med mina barn!